På 1800-talet hade mignon ankan en stor spridning i Holland, den var då känd i större delen av Euopa.
Man är inte riktigt överens om hur rasen kommit fram, några menar att det är en mutation av gräsänder andra säger att det är en urdvärganka.

Mignon betyder söt eller näpen och det stämmer mycket bra på denna lilla saöta anka med sina 1000gram.
1874 godkändes färgerna vit och viltfärgad. Idag finns Mignonankan i vit, blågul, silver och viltfärgad. Vanligast är vit och viltfärgad, men blågul är på stark uppgång.

Mignonankorna älskar att bada, många kallar den även för badanka. Visst ser den ut som en liten plastbadanka där den ligger och guppar. Många ahr sina ankor i burar eftersom de är duktiga flygare. Det är viktigt att komma ihåg att ankorna måste kunna skölja sina ögon, så en grundvattenskål är inget bra när man har ankor! Får ankorna inte tillgång till bad, blir "vattenfjädrarna" torra och tätt intilliggande och ankan förlorar sitt karaktäristiska utseende.
Många är rädda för att ankorna ska flyga iväg och inte komma tillbaka, men oftast så vänder de hem när magen börjar kurra och om övriga förhållanden är goda. Vingklipper man ankorna har de svårare för att fly undan rovdjur och är ett enkelt byte.

Ankhonan lägger ca 8-10 ägg för att sedan ruva. Man är oense om hur bra en mignonanka ruvar och tar hand om sina ällingar. Många plockar äggen och lägger dem i kläckaren istället. Då gör honan ett uppehåll på några veckor och lägger sedan en ny omgång. Detta kan upprepas 3-4 gånger på en säsong.
Tänk på att ällingarna måste ha en värelampa de första veckorna och att de inte ska bada förrän de har den riktiga fjäderdräkten. Låter man en dunig älling bada för länge finns stor risk att den drunknar.

En anka är väldigt tacksam vad det gäller mat. Hönsfoder duger alldeles utmärkt, men de äter gärna: havre, kanin pellets, potatis, pasta, grönsaker, bröd etc. Det mesta matnyttigt hittar de i mark och vatten.